BÄCKEN
När vi flyttade till torpet Grevakila i Backen utanför Örby fanns det inget rinnande vatten inomhus, bara en brunn som lätt torkade ut. Året var 1970, jag var tre och ett halvt år gammal. Torpet låg längst in på en grusväg och omslöts på ena sidan av höga granar, på andra sidan öppnade sig en böljande hage där hästar betade. Om man gick genom den sluttande hagen kom man, längst ner, innan skogen tog vid, till Bäcken. Där tvättade vi oss under sommarhalvåret. Man steg genom en öppning i stenmuren och såg den lilla höljan öppna sig mellan bumlingarna. Med nästan smärtsam tydlighet minns jag varje sten i den brusande forsen, jag minns hur den svarta bottnen glimrade som av silver, jag minns lukten av den vita klossen med Barnängens tvål som låg på en häll, prickig av partiklar från vattnet. Men mest minns jag den kryddiga doften av pors. Jag minns den porlande sången, som från vattnets andar, den isande kylan som åt sig in i benen och de oförtröttliga skräddarna som simmade på ytan. Där fanns också några insekter som hade kapslat in sig i hårda rör av sediment, dem kallade vi "kanaljer". Och så minns jag trollsländornas skira svirrande, som i sagan om Tummelisa som min mamma hade läst för mig. Över huvud taget låg det ett sagoskimmer över Bäcken, som egentligen heter Kroksån, och är en av moder Viskans många förgreningar. I mitt minne är det alltid sol där. Ofta är min vackra moster Britta med oss. Hon kom resande från stan för att få leva friluftsliv och visste inget bättre än att sitta på en sten i Bäcken, iförd en solblekt röd tyghatt, och vända ansiktet mot solen.
När jag blev något äldre brukade jag tillsammans med min kusin Paula slå läger nere vid Bäcken, på en gräsig strandremsa kantad av pors och al. Vi gjorde upp eldar och bakade små ojästa bröd. Vi rullade cigaretter av tidningspapper, lekte att vi var Huckleberry Finn och Tom Sawyer vid Mississippifloden. Och vi gjorde strövtåg längs bäckfåran, som slingrade sig fram genom skogen, hoppade mellan de hala stenarna och hasade oss sittande på trädstammar som fallit mellan bergväggarna högt över det grunda vattnet. Det var inga oskyldiga upptäcktsfärder vi gjorde, det var farligt på riktigt, men just faran gjorde äventyren ännu mer hisnande. Det var på liv och död.
Jag minns kabbelekans bländande gulhet och jag minns bäcköringen som sprattlade i grunda pölar mellan stenarna på sommaren när Bäcken torkade ut. Jag minns de vattenfyllda gummistövlarna som skvalpade för varje steg jag tog. Och än i dag kan jag känna Bäcken själ, som letade sig in i min, och lämnade ett mörkt skimmer där för alltid.
Pamela Jaskoviak är författare, poet och dramatiker, uppvuxen på torpet Grevakila vid Kroksån.