PÅ GRÄNSEN TILL INSIKT

 

och vi trodde att sjöarna gick att räkna
att aspen vi såg var en
att träden stod stilla i skogen
och att orden betydde samma sak idag som imorgon
att gränser var fasta
och att jorden vi stod på kom från vårt land
Men allting var i rörelse
förutom jag och illusionerna jag stod på

 

Det är så tyst här. Jag vågar knappt prata. Mina ord tar över verkligheten, påverkar den. Gör den till något annat. Jag tystnar, vill ge verkligheten plats utan att forma den. Samtidigt vill jag berätta om den, beskriva hur fantastisk den är. Hur liten jag är i den. Hur stor den är i mig. Hur vi andas tillsammans, definierar varandra.

 

Tystnaden som breder ut sig på platsen där jag slagit mig ned sträcker ut sig över tjärnen till höger om mig. Över tjärnen till vänster. Inga vågor krusar sig över vattenytorna, inga ljudvågor färdas genom atmosfären. Tystnaden har inga gränser. Dess rymd är oändlig och samtidigt får den plats i mitt bröst. Men det är på gränsen jag sitter. Mitt emellan total tystnad och långsamt återsmygande ljud, mellan himmel och jord, mellan liv och död, mellan tid och rum, mellan Smulingtjärnen som tillhör Viskan och Stora Ringtjärn som går ut i Rolfsån. Mitt emellan sitter jag, i min kropp som binder allt samman, på gränsen till insikt.

Enligt våra mänskliga definitioner är en gräns den linje som tänkes förbinda alla de, åt något visst håll, längst framskjutna punkterna av ett område, den är något att ta fasta på, den är ett element som skiljer, tudelar, bryter upp. Som säger: Här slutar något.    Paus.    Där tar något annat vid. Här - en kropp. Där - en annan. Forskarna menar att människan blir lugn av att titta mot horisonten, den kanske mest distinkta och mest närvarande av våra naturliga gränser, linjen där himlens och jordens kroppar möts. Ordet horisont härstammar från grekiskan och betyder just ”begränsande”, den är den skenbara gränslinje som markerar ett slut för havet vars djup vi inte kan mäta, ej heller förstå oss på. En gräns så klar och enkel att den får allt annat att te sig overkligt i jämförelse. En konstant i vårt visuella synfält. Samtidigt är den en gräns i ständig förflyttning. Horisonten följer dig med samma förtrogenhet som din egen skugga och förhåller sig till dig och omvärlden utifrån din utgångspunkt. Horisonten finns i relation till dig.

 

Likt horisonten är gränserna platsen för mötet, samtalet, interaktionen. De är inte vad som delar oss, utan vad som binder oss samman. Gränserna är som gravitationen - en kraft i vars relation vi existerar. Utan den vore vi alla fritt svävande punkter i universum. Gränslösa. En relation är på samma sätt som gränsen något som finns mellan två kroppar. Där min kropp slutar, slutar jag. Där din kropp börjar, börjar du. Jag är en punkt i världen men det är emellan oss som ett utbyte kan ske, våra världar kan mötas och vi tillåts att existera. Mellan en kropp och en annan kan vi skapa en linje, en gräns, en koppling, en plats. Det ryms en värld i varje punkt och tillsammans är vi världen. .

Jag var sen hit, stressade, men naturen väntade inte på mig. För naturen har tiden en annan roll. För naturen var jag redan här. För naturen har tid. Är tid. Tiden här är en symbios mellan liv och död. För naturen är döden inget som skiljer oss åt. Döden förenar, blir ett med det som lever. Gränsen mellan liv och död är något som för våra kroppar samman. I naturen är tiden ett andetag som övergår i nästa. Den tid som går ur mig går in i dig. Tillsammans är vi tiden just nu, tiden som en gång varit och tiden som blir. 

 

Så far en svag bris genom barrträden över mig. Knappt märkbar och på samma gång rör den vid allt. Får ett barrstrå att dansa och den tystnad som jag trodde fanns att försvinna. Med vinden smyger sig fler ljud tillbaka och jag blir osäker på om den tystnad jag skapat var större inuti min kropp än utanför. Jag har läst om ljudvågor, om hur förutsättningen för att de ska kunna utbreda sig i ett medium kräver att partiklarna i detta medium på något sätt är kopplade till varandra. Kanske är det först nu, när även jag blivit en del av tystnaden, som ljudvågorna sfäriskt tillåts breda ut sig, bli till toner, tryckvariationer. Jag föreställer mig hur de kramar min hand likt en morsekod, men naturen har ett eget språk och tryckvariationerna känns på fler ställen än i min hand om jag låter dem. Jag kramar tillbaka. Vattnet på Stora Ringtjärn krusar sig och jag kan känna svartmesens sång sprida ut sig i såväl himmel som jord. Den varierar i styrka när jag vrider på huvudet; ett öra mot marken, ett mot himlen, så vrider jag av och an. Mina rörelser delar på ljudet som breder ut sig mellan de två tjärnarna, mellan tjärnarna och Havet. Mitt emellan ligger jag och funderar. Om min kropp vore en vattendroppe; Vilken tjärn vore jag då på väg till? Ämnar ödet att ta mig med Viskans flödande, eller Rolfsåns slingrande system innan vi förenas i det oändliga Havet? Spelar det någon roll? Den enas närvaro påverkar den andres, systemen finns i relation till varandra. Alltså finns jag nu i båda. De båda finns i mig.

 

Sången mellan svartmesarna tilltar i styrka. Jag blundar, mellan tonerna som sprider ut sig över den mossbeklädda marken får jag plats att tänka. Jag tänker på svartmesen, på hur den minsta fågeln som bor i vårt land härstammar från de största dinosaurierna. Jag tänker på gravitationen, den minsta fundamentalkraften men den med störst påverkan. Jag tänker på hur det är i relationer som dessa som vi definieras och omdefinieras. Jag tänker på hur delningen av svartmesens sång som görs av mina huvudvridningar inte separerar, den länkar samman, förkroppsligar relationen. Lika klar och enkel som horisonten ligger jag där i mötet som förenar två kroppar. Svartmesens sång från himlen ovan mig förenas med maskarnas rörelser i jorden under. Att dela är att ge plats för något. Att ta ett steg tillbaka är att förflytta gränser. Gränsen är platsen där två kroppar får mötas. Tillåts att gå in i varandra och skapa en känsla av att allt är i sin ordning, att livet pågår i varje punkt men att det är däremellan som vi verkligen existerar.

Fanny Lindh

Designer/konstnär/forskare/fixare/curator/däggdjur/skribent - i rörelse. 

MFA Design & MSc i interaktionsdesign. Jobbar som designforskare på RISE, som kulturproducent i Gathenhielmska Huset, som en del av konstnärstrion DOMA och ser på världen ur ett Posthumanistiskt perspektiv.