Inspirerad av ett dokumenterat samtal med Elena Lundqvist Ortìz om hydrofeminism och en hänvisan till Astrida Neimanis tanke om att “vi är alla kroppar av vatten” utformades workshoppen som utfördes den tredje mars tillsammans med en grupp elever från Viskaforsskolan. Denna workshop var ett nyfiket, experimentiellt och öppet möte för både mänskliga och icke-mänskliga deltagare.

“... Samtidigt pågår ständigt ett förorenande av vattnet i form av oljespill, kemiska gifter, tungmetaller, radioaktivt avfall och plast. Alla kroppar, inklusive våra mänskliga, är beroende av detta vatten. Vi har alla vatten strömmande igenom oss, inte olikt någon annan reservoir, flod eller sjö. Gränsen mellan mänskliga och mer-än-mänskliga kroppar upplöses när vi följer vattnets strömmar.”

Genom att blanda tankfulla samtal med praktiskt skapande utforskade eleverna sin relation till ån och platsen och de arter som lever där. Av lera, liknande den som finns på Viskans botten, gjordes vattenkärl vid och genom platsen med stenar, växter och vatten från Viskan. Även upphittat skräp användes som verktyg. På så vis fungerade skapandet med fuktig dy som en metod för att lägga märke till platsen.  

Eleverna, som till största del bor i Viskafors och Rydboholmsområdet, reflekterade över att de sällan pratar om sin lokala närmiljö. “Oftast pratar vi om miljöproblem som finns längre bort. Nu inser jag att föroreningar finns här, i vår närmiljö.” En annan funderade över sin nyfunna relation till Viskan. “Innan har den liksom bara existerat, nu lägger jag faktiskt märke till den!”

Det gestaltade kärlet, och tolkningen av den, står som en metafor för en kropp inrymmande vatten, liksom vi själva och andra vattenkroppar omkring oss. Det är en tillfällig station för ett vattnet i ständig rörelse. Likaså kan avtrycken i leran från växter, bark och kottar symbolisera de spår som människan sätter på de platser hon varit verksam vid.

Text och fotografier: Mathilda Dahlquist