Flow Feelers – studiecirkel i tillämpad ekofeminism för män
Termin 1
Cirkelledare:
Thomas Laurien & Kennet Öhlund
Deltagare:
Jan-Åke Carlsson, präst i Svenska kyrkan, Borås
Erik Bresky, vd Science Park Borås
Theo Ågren, konstnär och universitetslärare, Sätila
Janne Kantola, sportfiskare och poddare, Borås
Olof Berge-Kleber, Borås
Örjan Öring, Borås
Stefan Sutare, Borås
Martin Mussla, Borås
Mats Mink, Borås
Nedan följer den inbjudan som skickades ut i början av året, studieplanen, sammanfattningar av de olika träffarna samt de samlarkort som delats ut och använts under träffarna.
Träff 1: 24 mars 2021
Vi träffades vid Bäckängsgymnasiets entré och presenterade oss kort för varandra utifrån frågan: ”vad gjorde att du tackade ja till att vara med?”. Bland svaren nämndes både känslan av nyfikenhet och skepsis.
Vi pratade om bakgrunden till studiecirkeln och påminde oss även om dess mål: att kombinera ett sökande efter den kulverterade Salängsbäcken med att lära oss mer om vad ekofeminism innebär.
Ekofeminism fick så en kort första definition: att använda feminismens maktanalysverktyg även när det gäller t ex relationen människa – natur/ickemänskliga varelser. Vi pratade också en stund om filosofen och ekofeministen Val Plumwood som har spelat en avgörande roll för studiecirkelns tillblivelse.
Deltagarna fick tre samlarkort var. Ett av dem listar binärheter/dikotomier (Dualism): man-kvinna, kultur-natur etc och vi konstaterade att det finns en traditionell makthierarki inbyggd i varje ordpar.
Sedan följde ett samtal om bl.a. stensättningen över P.A. Halls terrass; vilken är kopplingen mellan den eventuella representationen av ett vattendrag och det kulverterade vattendraget som troligtvis befinner sig några meter under marken? Vi fick höra att nästan alla byggnader runt platsen har problem med vatten i källaren. Vi pratade även fisk; det är känt bland sportfiskare i Borås att fisk under somrar med lågt vatten gärna håller till på två ställen i Viskan inne i Borås. Det är tänkbart att det är lite mer svalt och syresatt vatten som rinner ut precis där, kanske från kulverterade bäckar – och kanske att en av dem är Salängsbäcken.
Känslan efter första träffen var att vi alla var sugna på att tillsammans fortsätta lära oss mer om både den specifika Salängsbäcken och teorier/begrepp som kan vara användbara för att forma nya hållbara och regenerativa relationer till andra arter och subjekt.
Träff 2: 15 april 2021
Vi möttes vid Bäckängsgymnasiets huvudingång och promenerade sedan upp mot Salängen, och försökte med kartan och topografins hjälp hålla oss så nära den forna bäckfåran som möjligt.
Vid lekplatsen på Björkängsgatan mötte vi Marita och Lennart Wasling, som bor i Maritas föräldrahem tvärs över gatan och som kan väldigt mycket om Borås historia – inte minst om stadsdelen Salängen. Marita berättade att hennes far tidigt på 1900-talet flyttade till området som då nyligen hade börjat bebyggas med egnahemshus. Han kunde berätta hur de som barn lekte i bäcken, och att det bland annat fanns grodor i den.
Det finns ett fantasieggande kort på en äldre kvinna som står och matar sina höns framför en bäck. Kortet är taget alldeles i närheten av lekplatsen. Vi gick in på tomten där kortet är taget men det var ändå svårt att få ihop bilden med dagens förhållanden. Två Flow Feelers lade sig ner på gräsmattan och försökte höra om det porlar där nere, men stördes av ovanjordiskt bakgrundsbrus. Kanske borde vi komma tillbaka en vindstilla natt?
En av de forskare/tänkare vi lutar oss mot, Donna Haraway, använder snörlekar (String Figures) som metafor för kollektivt berättande om tillblivelser, flerartssamhörighet och härvor, och därför kändes det naturligt att signalera kafferast genom att Kennet och Thomas gjorde snörfiguren ”kaffekoppen” (eller om den heter tekoppen – fikadags var det hursomhelst).
Mer Haraway i handling: hon skriver om lek, om hur vi måste bli bättre på att leva, leka och dö väl tillsammans med andra varelser/subjekt på jorden. Så vi har en bäck och vi har lek. Och vi befinner oss på en lekplats som på kartan nu har ett blått streck över sig. Men vi vill egentligen komma bort från representation och abstraktion och börja bygga en relation med bäcken som istället bygger på sinnesupplevelser och levd erfarenhet. Thomas vill prova vad som händer om vi ”står bäck”. Alla har blivit ombedda att ta med sig ca 4 meter grovt snöre. Nu knyter vi ihop alla de olika stumparna till ett över 30 meter långt sammanhängande snöre som vi håller i ena handen. Vi sprider ut oss på en linje tvärs över lekplatsen utifrån hur vi tror att bäcken rinner. Att se varann, se linjen vi bildar med våra kroppar och det långa snöret är en hjälp för att kunna visualisera bäckens riktning. Övningens andra del är nog lite svårare. Går det att stå kvar, och blunda, och få någon slags kontakt eller närhetskänsla med vattenkroppen under våra fötter. Kan vi föreställa oss hur den har det därnere i sin fångenskap?
Så var det dags att dela ut och samtala en stund om kvällens samlarkort. Vi pratade om Ursula K Le Guins uppmaning att subjektifiera universum som ett sätt att sluta betrakta träd, berg och vattendrag som enbart naturresurser. Vi talade om skimmer – det begrepp som Deborah Bird Rose talar om i filmen som var kvällens frivilliga läxa. Om att det är komplexitet, livets hela väv, dess pulser med vår och livskraft som följer på vinter. Och om vinter som potential för vår. Om att säga Yes, Yes, Yes! Vi talade också en stund om att ”bli vittne” och ”social död”. Salängsbäcken är ett exempel på ett subjekt som blivit socialt dödat – kan vi ändra på det?
Avslutningsvis berättade Kennet två historier, som han kallade pusselbitar – kanske möjliga att använda tillsammans med citaten på korten för att få ihop en bild till hjälp och stöd i försöken att få folk och fä att leva och dö väl tillsammans. Den första berättelsen handlade om en kanin, som var en person – Smulan. Hur hon levde väl och efter eget huvud, energisk som få, envis, grävde nya gångar så det sprutade. Inte alltid snäll mot sina medkaniner. Hennes liv och hennes död i Kennets händer, beskrev han som en väsentlig del i sin egen inre ombyggnad: på väg mot en insikt om att människan behöver ta sig ner från sin piedestal, hen är en del av naturen – inte utanför och över den. Den andra berättelsen handlar om prostatacancer, och om skimmer. Ingen kan önska sig en sådan diagnos, men den kan göra livsvillkor mycket tydliga. Leda till en fördjupad önskan om att leva och dö väl i ett komplext samspel med folk och fä. Och den kan fördjupa känslan av skimmer, av puls, av djup rädsla och svindlande glädje! Koltrasten kände vårens potential, sjöng som tokig över Salängen och vi slutade för kvällen.
Träff 3: 22 april 2021
Vi möttes framför Gustav Adolfs kyrka där Paavo Väyrynen från Studiefrämjandet Sjuhärad presenterade sig kort. Paavo är en hängiven fisk- och fågelman som vi hoppas kan komma in i Flow Feelers 2 till hösten.
Innan det var dags att börja vandra ner mot Södra torget läste Thomas upp ett inlägg på Instagram från kontot ekologigruppen med anledning av att dagen råkade vara Earth Day. Inlägget handlade om bakgrunden till Earth Day och årets tema ”Restore the Earth” illustrerat med ett lyckat exempel som Ekologigruppen arbetat med: restaureringen av Fyleån på Österlen.
”Antalet arter ökade från 32 till 46 arter och antalet individer ökade från 900 till 11 840 individer per kvadratmeter. Döda diken kan bli levande vattendrag, monokulturella gräsmattor kan bli artrika blomsterängar, naturområden kan länkas samman med gröna korridorer och parkeringsytor kan bli fickparker.”
Uppläsningen fick ett ”amen” av Jan-Åke, som tydligen betyder ”håller med!” på kyrko-lingo.
Från kyrkan rinner bäcken ner vid hörnet av Kulturhuset och vidare under Fullmäktigehuset och Stadshuset. Inne på gården gjorde vi ett stopp framför Maria Miesenbergers skulptur ”Human Ostrich” – som precis som titeln säger är en mänsklig figur med lång hals som stoppar huvudet i sanden (eller möjligtvis beskådar bäcken där nere). Jan-Åke och Olof hade fått i uppdrag att börja reflektera över samlarkortet med citatet av Robin Wall Kimmerer, som lustigt nog innehåller en anspelning på uttrycket att stoppa huvudet i sanden. Det blev ett intressant samtal, bl.a. om känslor och förhållningssätt – såsom hopp och förtvivlan – inför den monumentala ekologiska kris som världen befinner sig i.
Vandringen fortsatte sedan runt Stadshuset, över Kungsgatan och nerför trapporna vid Pingstkyrkan på Nygatan. Från kyrkan och ner mot centrum är det en rejäl lutning och det är både svårt och spännande att föreställa sig hur bäcken bitvis måste ha haft en rätt bra fallhöjd. När vi kom ner till Bäckegränd stannade vi till och pratade om att få av oss visste att gatunamnet hade något med en riktig bäck att göra. Här låg/ligger ”gränden vid bäcken”. Nere vid Österlånggatan svängde vi sedan av mot Södra torget och Viskan. Vi ställde oss nära Parkspången för att lyssna på Erik som började reflektera över samlarkortet med Val Plumwoods begrepp skuggplatser ”Shadow Places”. Det var mycket intressant att få höra glimtar från Eriks resa från att ha varit del av konventionella linjära produktionsprocesser till att försöka börja introducera ett mer cirkulärt tänk. Erik berättade bl.a. om den skepsis han mötte i början. Idag är den cirkulära modellen inte längre främmande inom företagsvärlden och kanske kan snart även ekofeministiska och posthumanistiska tankesätt bli mer allmänna. Vi pratade även en stund om Viskan i relation till begreppet skuggplats, hur gifterna som spreds ut under några decennier på 1900-talet fortfarande påverkar liv och samhällsplanering, och hur vår konsumtion idag fortsätter att skapa skuggplatser, många gånger på ställen som ligger långt borta.
Efter fika i Stadsparken återvände vi till stället där vi stått och lyssnat på Erik, men nu var det Jannes tur att berätta om sin hypotes om var Salängsbäcken rinner ut i Viskan. Redan vid första träffen berättade Janne om en observation som han och andra sportfiskare gjort om att det ibland samlas ovanligt mycket fisk vid några ställen i Borås, bl.a. vid Södra torget. Detta är extra märkbart dagar då vattnet är varmt och vattenståndet lågt. Tanken har slagit sportfiskarna att fisken förmodligen har hittat ställen där det rinner ut svalare vatten med högre syrehalt. Den plats som Janne ville visa i relation till jakten på Salängsbäcken ligger ca 5 meter söder om Parkspången, vilket faktiskt överensstämmer väldigt väl med vår tidigare kart-research.
Janne gjorde oss medvetna om att vattnet vi tittade på är instängt. Det finns två ”Berlin-murar” som skär av, den ena nere vid Götafallet och den andra uppe vid Ålgården. ”Inget levande här i kan ta sig uppströms. Nedströms kan dom pressa sig över vid högt vattenstånd, men annars är dom [fiskarna] helt instängda.”
Kvällens cirkel började gå mot sitt slut, och efter att tillsammans ha reflekterat lite över hur Viskan rör sig genom människor och hela samhällskroppen, och att den vattenvolymen är betydligt större än vattnet som rinner förbi Södra torget, avslutade Thomas cirkeln med att dela ut ett utkast till ett statement eller någon slags avsiktsförklaring för Flow Feelers. Texten ska ses som en skissprocess där allas kommentarer och ändringsförslag ska skrivas in.
Allra sist gav oss Janne en fantastisk cliffhanger: ”nästa gång ska jag berätta om gäddan som räddade mitt liv, som faktiskt räddade mitt liv på riktigt!”
Träff 4: 5 maj 2021
Vi möttes på den lilla lek- och mötesplatsen vid Björkängsgatan, för att vandra upp mot fiskdammen på Bergdalen. Ännu har vi inte kunnat fastställa Salängsbäckens exakta lopp, mer än den första lilla biten upp mot Bäckaströmsgatan. Att bäcken år 1914 låg öppen mellan nuvarande adresserna Bäckaströmsgatan 6 och 8 och var 1,25 meter bred framgår av avstyckningshandlingen, hämtad ur Lantmäteriets webbtjänst Historiska kartor. Drygt tio år senare, 1926, styckas fastigheten väster om bäcken av, men vid det laget var bäcken redan kulverterad. Den syns då inte längre till i arkivhandlingarna.*
Vi följde Bäckaströmsgatan, som enligt Lennart Wasling inte har sitt namn av en slump, bort mot Bergdalens fotbollsplaner. Exakt var bäcken gick här – det vet vi alltså inte (än) – men Kennet försökte tänka fram den i landskapet utifrån höjdskillnaderna efter vägen.
Vi gick vidare i kanten av fotbollsplanerna och när dessa var passerade fick vi till slut se bäcken i ytläge. Den lämnar fiskdammen i ett litet rör, flyter en kort bit ner under en promenadbro i dungen där, och efter bara något 20-tal meter försvinner den i fångenskap in i sin kulvert.
När vi kom fram till dammen var kvällens gäst Mimmi Fasth redan där och väntade på oss. Vi bestämde oss för att hålla till bland tallar, hassel, björk och vårblommande vitsippor alldeles i närheten av dammen.
Mimmi har lång erfarenhet av att ha föreläst, samtalat och workshoppat för RFSL:s räkning om hbtq+frågor, och om normer och normkritik. Hon skrev ner ett antal påståenden åt oss på blädderblocket. Vi fick i uppgift att försöka tänka som oss själva som tioåringar – och fylla ut påståendena utifrån våra yngre jag.
· Män ska vara…
· Män ska aldrig…
· Män ska alltid…
· Relationer mellan män är…
· Relationer mellan män och natur är…
Utifrån dessa påståenden utspann sig ett generöst samtal som aldrig riktigt ville ta slut, fastän tiden för cirkeln började rinna ut och att vi alldeles hade glömt bort fikastunden.
Cirkelträffen avslutades med att en av oss berättade om sina tankar utifrån kvällens samlarkort om ”An alternative culture”. Han började med att be om att få vara otydlig, utan en färdig berättelse. Män med stora tankar och stora maskiner har utlöst ekologiska kriser. Han vill bidra till förändring genom att ta ett steg tillbaka, lämna scenen friare och på så sätt vara möjliggörare, släppa fram, bereda väg för andra sätt att tänka.
Luften var kall och regnet hängde i luften hela kvällen. Ibland föll det några droppar. Ändå ville samtalet inte gärna ta slut…
* Osynliggörandet av kulverterade bäckar väcker nyfikenhet och tankar. Även i den fylliga databasen VISS, som används idag, är kulverterade bäckar utraderade.
Träff 5: 26 maj 2021
Hägern lyfte och lämnade sin vass ute i Karpdammen (eller Fiskdammen som den också kallas) samtidigt som vi samlades i vattenkanten. Gräsänder och grodyngel stannade i vår närhet.
Stadsträdgårdsmästaren Anton Spets var kvällens gäst. Han berättade om hur dammen och den lilla parken kring den sköts, om årlig vassklippning, om muddringen som gjorde att dubbelt så många gräsänder nu bor där och om den lilla vassön som fick vara kvar till glädje för hägern. Men mest är ändå hans och medarbetarnas uppdrag att utforma en plats för boråsarna, en liten grön oas för människofolk. Karpdammen är enligt Anton otroligt omtyckt av de boende runtomkring. Anton berättade om vikten av att bry sig om och sköta om ”stadsnära natur”, i Borås fall en mängd orörda ”knalter med jungfrulig mark” – som exempelvis Tokarpsbergsområdet och skogsdungarna som gränsar till dammen. Denna mark är nämligen inte helt och hållet detaljplanerad vilket innebär att det alltid finns ett visst överhängande hot om exploatering av marken. Vi tänker att detta återigen pekar mot vikten av levande relationer både mellan människor och plats, och mellan människor och fler-än-människor. Vad gäller dammen måste befintliga relationer vårdas; vad gäller Salängsbäcken måste förmodligen relationer nyskapas eller väckas för att den ska ha en chans att få komma till liv igen.
Sedan gick vi runt dammen för att ta oss till bokdungen på andra sidan. Där under bokarnas täta lövtak skyddades vi väl för det väntade regnet, medan Anton visade oss ett stånd av den invasiva arten parkslide – med så stor växtkraft att den skuggar ut andra arter (en strategi den förövrigt delar med bokarna som vi hade tagit skydd under).
Kvällens första samlarkort var ett bildkort: ”Vådlig färd i gisten farkost” – en pojke som drev ut i dammen en höstdag 1963 i en tom läckande låda. Borås Tidning skrev ”När vatten började tränga in i sandlådan öste pojken förtvivlat med sin ena stövel. Till sist drogs han in till stranden av polisman Helge Wiklund.”
Thomas talade om händelsen som en liknelse, hur mänsklig nyfikenhet och lust att pröva saker utan att tänka efter blir farligt när leksakerna är så mycket större och mer kraftfulla än en tom sandlåda. Hur kan vi bidra till att vara de ekologiska krisernas Helge Wiklund? Kanske genom nya ceremonier, som länkar folk och fä och skog och vatten och berg till varandra i respektfull ömsesidighet? Mer om det snart.
Nu var det dags för Janne att berätta om hur en specifik gädda blev en vändpunkt för honom, ja faktiskt räddade hans liv. En stor samling av livstyngder vilade under en period för några år sedan på hans axlar, så mycket att allt till slut blev mörker. Ensam i en båt var han ute och fiskade, och nu ville han inte mer, orkade inte mer. Precis då, precis när det akut behövdes, ryckte det till i ett av trollingspöna – en riktigt stor gädda. Att det nappade blev som ett slags signal, en vändpunkt, kanske ett tecken? Efter berättelsen behövde vi stå där tysta en stund tillsammans.
Kennet återberättade sedan ett kapitel ur boken ”Braiding Sweetgrass”, av Robin Wall Kimmerer, om när laxen återvänder. Detta är en berättelse om en flod i Oregon, olik Viskan på många sätt, men ändå lik – även den blev hårt reglerad och formad av människor som ville förbättra sina liv, utan många tankar på vad floden själv och dess varelser kunde tänkas vilja och behöva.
Vi börjar på urfolkstiden. Då hälsades laxarna välkomna åter till hemfloden med eldar på stränderna, med fest och med dans. Under fyra dagar fick laxar på väg till sina lekplatser passera, innan den första fångades vid mynningen och åts under tacksamhet – tacksamhet mot laxen som fick ge sitt liv för att dess bröder och systrar människorna skulle kunna leva. Sedan fiskades så många laxar som behövdes för att klara det kommande året – varken fler eller färre.
Så ett djärvt tankesprång: Wall Kimmerer ser även den reparation av floden och flodmynningen som startade på 70-talet som en sådan ceremoni, den här gången är det biologer, ekologer, vetenskapspersoner som väntar i flodmynningen och hoppas att åter få ta emot laxarna när de söker sig till sina lekplatser. Ett nytt och annorlunda förbund mellan mänskliga och icke-mänskliga varelser.
Wall Kimmerer skriver om ceremonierna som uppmärksammar och synliggör människors, icke-mänskliga varelsers, markernas och vattnens samband och beroenden. Om att detta tycks nästan helt borttappat i den västerländska kulturkretsen. Ur denna text hämtades inspiration till den upplevelse som ganska snart skulle avsluta kvällen.
Men innan dess ytterligare två samlarkort som Thomas delade ut och berättade om. Bägge korten handlar om föreställningar om vad kroppen kan tänkas vara. Bägge korten utmanar tanken på kroppen som en självständig enhet med yttre gräns. Filosofen Jack Forbes, som liksom Kimmerer är hemmahörande både i urfolkskultur och i västerländsk kultur, utmanar våra tankar om kroppen genom att retoriskt peka mot de livsnödvändiga delarna. Han räknar upp alla kroppsdelar som jag faktiskt kan överleva utan, och fortsätter sedan att prata om luften, vattnet, växterna och djuren, som jag faktiskt inte kan överleva en dag utan. Vilken är egentligen min riktiga kropp frågar han oss. Det andra kortet är ett citat av Anna Tsing, som påminner oss om att kroppar alltid är hoptrasslade med andra kroppar – att arter alltid är hoptrasslade med andra arter. Därmed är utrotning av en art aldrig bara en angelägenhet för just den arten – utan en flerartshändelse med långtgående konsekvenser.
Vi hade nu lyft tankar om kroppen och dess kopplingar till all materia omkring oss, liksom tankar om betydelsen av ceremonier. Det var dags för den sista etapp-promenaden längs Salängsbäcken, uppströms, upp på det branta Tokarpsberg. Det var dags för en avslutande ceremoni.
”När vi har alla dessa kroppsliga beroenden och relationer som gör det svårt att veta var jag slutar och ’något annat’ börjar”, sa Kennet. ”Om det är så att vi har tappat känslan för dessa beroenden, om det är så att vi har skapat ekologiska kriser på grund av det, om det är så – då behöver vi sätt att ändra tankarna, sätt att känna och respektfullt erkänna ömsesidighet.”
På en platå ovanför en liten ravin där ett av Salängsbäckens källdrag kan anas under flyttblock och mossa stannade vi till – en fin plats för en vattenceremoni, med kungsfågeln, lövsångaren och bofinken i trädkronorna över oss.
Kennet hade samlat droppar av regnvatten i en liten burk av glas, genom att försiktigt skaka grenar, löv, barr, och genom att stryka av vattenhinnan från stam och bark. ”Det är vatten från bok, ek, lönn, björk, gran, tall, rönn, oxel, lärk, en, al, körsbär, plommon och äpple” berättade Kennet. Han hade också bett lönnen om lov att plocka löv så att var och en av oss kunde använda ett av dem som behållare för några droppar vatten. Med vatten och löv uppdukat fick var och en sedan göra sin egen vattenceremoni.
Lånade droppar av regnvatten hade väntat i burken – nu lämnade vi dem tillbaka till mark och träd och varelser.
Ett stillsamt samtal följde kring det vi hade varit med om och gjort. Sen gav vi oss på olika stigar av neråt, hemåt. Kungsfågeln stannade kvar i sin gran, sprött visslande för det nya livet som kommer med våren.
Träff 6: 25 augusti 2021
Detta var kvällen när alla skulle bada, försöka känna flödet av den lilla, lilla Salängsbäcken där den rinner ut i Viskan. Men var möter den egentligen Viskan? På den frågan har vi ännu inget tydligt svar, och vi lät den osäkerheten få vara en av kvällens drivkrafter.
Vi hade fått låna Hemgårdens kafé, stängt för dagen, vid Södra torget alldeles intill Viskan, som plats att samla mod för offentligt bad mitt i staden, en promenadvänlig sommarkväll med hyggligt väder. Fem Flow Feelers och en filmare – alla skulle i vattnet alldeles strax.
Vi plockade fram en karta med hypoteser – bäckens historiska lopp som en blå linje, och ett par röda cirklar med platser där den som tittar ner i vattnet från land kan se att det finns – ja, någonting. En av oss har varit i kontakt med Borås Energi och Miljö som har hand om dagvattennätet under gatorna, men hittills har vi inte fått tag i kartor eller annat material som gör att vi säkert vet… Vi bestämde oss för att börja vid den södra cirkeln och söka oss fram i vattnet. Men först några berättelser och kvällens samlarkort.
Det har gått några månader sedan vår förra vattenceremoni i maj (se träff 5) och Kennet påminde om den ceremonin. I hans huvud har smugit in en så stark koppling – att vi då lät några droppar vatten rinna som ett hopp om ett återskapat förbund människa, fler-än-människa, land och luft och vatten – och att vi nu ska ta emot detta vatten när det når Viskan. På förra träffen berättade han om essän ”Burning Cascade Head” ur boken ”Braiding Sweetgrass” av Robin Wall Kimmerer. Sommaren kom och texten ville bara inte släppa taget. Han översatte den till svenska för att få läsa på sitt eget språk, och omberättade den nu denna kväll i Hemgården (resumé finns i texten om träff 5).
Thomas delade ut samlarkortet som denna gång handlade om otydlighet, om att våga tåla att allt inte alltid går att veta säkert. Om att inte tappa intresset vid ovisshet – att uppmuntra nyfikenhet, fantasi. Att försöka skilja mellan det vetbara och det ovetbara (lästips: ”Det ovetbaras renässans”, Jonna Bornemark). Texten på kortet är skriven av teaterregissören Eugenio Barba, vars historia gruppen fick höra och som ni kan ta del av här.
Så ålade vi oss i våtdräkterna. Dags för empiri! Dags för att låta våra ben, armar, händer, fingrar bli känselspröt därnere i vattnet!
En sval men inte kylig sensommarkväll därute, och lätt duggregn. Den lilla ekofeministiska gruppen promenerade över torget ner mot Viskan. Vi gick över bron Parkspången, och så nedströms efter den låga stenkanten i Stadsparken. Vi klev i, fastnade lite i sjögräset, ut i den milda strömmen i mittfåran, tvärs över ån till platsen där något kunde finnas – den som står på torget och tittar ner kan ana en lucka i sjögräset. En lucka som det måste finnas en orsak till.
Visst hittar vi ett utlopp här – ett brett betongrör – men är det rätt rör för oss? Det går inte att veta än. Vi simmar uppströms, människor stannar till och undrar.
”Vi letar efter den instängda Salängsbäcken. Den rann här synligt förr.”
”Ja, det vet jag, den har jag hört om.”
”Den rann där – gränden där heter fortfarande Bäckegränd.”
”Lycka till!”
Precis i Bäckegränds förlängning hittar fotografen Marcus den kanske bästa kandidaten. Ett rör mynnar vid botten någon meter under ytan. Ganska smalt, ett plaströr – om det är rätt rör måste det ha bytts sedan bäcken lades i kulvert. Kanske när Sandwalls plats rustades upp för snart femton år sedan? Vi dyker och känner och känner igen. Är där ett flöde? Kan det vara här?
Vi låter osäkerheten leva, för nu blir det lite kallt. Hemgården väntar med torra kläder!
Med kvällens samtal och upplevelser sätter vi punkt för studiecirkeln Flow Feelers första termin. Vi planerar nu för nya träffar under hösten där vi ska fortsätta att samtala om ekofeminism och liknande, samtidigt som vi ska lära oss ännu mer om Salängsbäcken och vilka möjligheter det finns att väcka liv i någon som är nästintill biologiskt död och definitivt socialt död.
