En sten för dem som ingen talan har

Det doftar av äng och daggen smeker mina barfota tår. Jag ser hennes sommarskrud – hon ler och välkomnar mig med kärlek. Hennes barn sjunger i skyn. Jag känner värme i min hud och mitt hjärta slår i takt med bäckens ljud. 

Kära mor för dem som inte har någon talan, du som vill att dina barn ska leva i frid och i harmoni, du som även älskar ditt värsta av barn. Vi som skär i din kropp, dämmer upp dina vener, spränger din aorta med vårt ego och har begär av att göra oss fria från dig, naturens skyddande moder. Förlåt för att vi inte ser våra syskons lidande och inte förstår att vi hänger dem i osynliga rep när vi skövlar din skog.

Jag önskar att vi kunde skylla på att vi inte vet bättre. Istället gör vi ursäkter, som det lilla barnets bortförklaringar för att dämpa skammen över sina egna fel och brister. Men vi kan inte skylla på någon, för vi vet vad vi gör, och genom vårt tillväxt till varje pris-självskadebeteende skadar vi inte bara er, våra syskon, utan oss själva.

Bäckens vatten smeker mina fötter samtidigt som små droppar fyller på fåran från källan i mina ögon. Jag kastar en sten i bäckens fåra, bakom den kan fisken stå och vila - en sten som någon sorts tröst. Förlåt Moder Natur, vi ska bättra oss, är min spontana tanke när en öring simmar upp i strömmen och tittar på mig och på den nya stenen. Jag vet vad den tänker: ”förlåt - tror du att det räcker?” Jag vet jag vet, men bördan av oss människor kan inte bäras av bara mig, tänker jag högt. Öringen vänder och simmar bort, som en gest: ”det handlar inte om dig, utan om oss!” 

Jag reser mig upp och tittar mot skyn. En rovfågel hovrar över ängen med den lilla öringsbäcken. Tack mamma för allt det här, ge mig bara ett tecken, led min väg på resan, handlingarna och förändringen. Där och då inser jag min blindhet. Tecknen finns överallt och vi måste föra talan för dem som ingen har. Jag vänder om, går till bäcken och kastar i en sten till.

Janne Kantola