Tid

Daniel Svensson

Viskan

Viskan, jag har tänkt besöka dig

Många gånger

Men tiden rinner undan

Jag har tänkt fråga dig

Om vart barkbåtar försvinner

Vart pinnarna jag kastade

Tog vägen

Hur det känns när det regnar

När isen lägger sig

Och när den släpper

Om du minns alla tidigare vårfloder

När du forsar fram på nytt

Viskan, jag har tänkt fråga dig

Vem frågade dig om textilfabrikerna?

Vem tog ditt parti när du leddes om?

Vem lyssnade till din längtan?

Vem bjöd in dig till samråd?

Vem företrädde dig i domstolen?

Vem skriver din historia?

En gång rann ditt vatten från källan till havet

Nu rinner det från Knalleland till Ringhals

Ändå är det samma vatten

Vi ska äta ni ska laga

Det fick vi lära oss

på geografilektionen

Egentligen är det historia

Viskan, jag har tänkt fråga dig

Om du skrev om den

I runor längs stränderna

I fria fall bortom dammarna

I översvämningar 

Hundraårsregn

Torka

Hur skulle den lyda då?

Vattnets rörelser genom tiden och rummet är inte så olika era. Den som simmar gördet i någon mån mot vattnet, trycker undan det för att kunna accelerera och förflytta sig. Men samtidigt är vattnet själva förutsättningen, för simningen i stunden och simmaren i livet. Därför kan simningen också sägas vara en rörelse i vattnet, genomvattnet – med vatt- net. Liksom en skidåkare förlitar sig på snön, eller som en löpare i skogen är beroende av marken, luften, skuggorna och träden, är en simmare beroende av vattnet. I rörelsen kan vi mötas. All rörelse är att utmana vissa krafter, men även att ta hjälp av andra.

Alla som tränar vet hur tiden kan stå stilla i ansträngningen, hur allt annat kan glömmas för en frihet bortom bekvämligheten. Ansträngningen i att uppfylla ett urgammalt behov, att använda sina krafter för att nå ett mål. Därefter göra det igen, och igen. Ett kretslopp i vardagen som länkar oss samman med det större kretsloppet, med historien och med det kommande. På land blir rörelsen till stigar, som kan följas och bevaras. Ett rörelsens kulturarv – rörelsearvet. Sådana lämningar är tecken på hur människor, djur och mark kan samspela på ett sätt som är hållbart över generationerna.

Vattnet är egentligen väldigt snarlikt. Det rör sig genom landskapet, varje droppe bidrar till att göra avtryck i jorden för kommande droppar att följa. Hur många fotsteg har mejslat fram Kungsleden? Hallandsleden? Sjuhäradsleden? Oändligt många. Hur många droppar har format min väg mot havet? Oändligt många fler.

Men alla som tränar eller på annat sätt rör sig genom världen vet också att skador och sjukdom kan beröva oss rörelsens möjligheter. Om varje steg smärtar blir upplevelsen en annan. Om delar av kroppen tagits bort eller tappat sin kraft kan minnena bli svärtade, som sot och tjära i en skorsten med för svagt luftflöde.

Det är inte det att jag är rädd för förändring. Kroppen ändrar form, förlorar vissa egenskaper och vinner andra. Själen likaså. Allting åldras. Men det är när förändringarna kommer hastigt och oönskat som det kan bli traumatiskt. När skadan inte kommer inifrån, utan åsamkas från annat håll. När någon medvetet vill en illa, eller av likgiltighet inför konsekvenserna utsätter andra för risk.

Jag vet hur det känns. Ett av mina tillflöden försvann i kulvertar en natt och även om namnet finns kvar är det inte längre som förut. Även en amputerad arm är en arm, men fantomsmärtorna är lika verkliga.

Vi ska äta, ni ska laga. De stora älvarna i norr dämdes upp, för att ge kraft åt andra. De små bäckarna i skogarna leddes undan, vattnet på ängarna dikades ur. Några förgiftades av indu- strier, andra av flygplatsernas brandskyddsar- bete.Mycket förändras. Men vem ska minnas det som varit? Vem minns blodet som flutitge- nom era ådror? Vem minns vattnet i mig? Låt oss mötas vid källorna, där vi kan enas i att allting visserligen inte har en start och ett mål men dä- remot ett ursprung.

Det finns tusen sånger om broar på Spotify – blott en om Viskan. Inget ont om Tage Östs Fyrklang, men deras album från 1982 befriar mig inte från känslan av att ni kallardet för ström- ningstjänst utan att förstå vad det innebär att strömma. Ni pratar om kreativa flöden men ser inte fördämningarna. Ni tror att resan är en linje mellan tvåpunkter, men när jag kastar mig i ha- vets famn är det inte att likställa med att gå imål. Teleologi kan inte begränsas till att nå fram. Mitt telos är rörelse – ojämn,ryckig, växlande, lång- sam, snabb, stillsam, vild. Ni som vandrar, simmar, cyklareller skidar borde veta. ”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus”.[1] I er rörelseser jag min. I vår rörelse ser jag tiden.

Vi ska äta, säger ni. Det var nog argumentet från början. Vi ska äta, och därför behöver vi vat- tenkraft till våra fabriker. Som den intergalaktiska motorvägen i Liftarens guide till galaxen. Flytta på er, vi ska fram. No hard feelings, it’s only business. Blanda inte in känslor i det här.

Vi ska äta. Därför behöver ni använda gifter som slutligen hamnar i vattnet, som sjunker till botten och ligger kvar i sediment i min kropp, som asbest ligger kvar i lungorna hos er. Vi ska äta, och därför faller storhetsvansinnets bomber över Dnipro. Vi har alla korsat Rubicon och tärningen ligger kastad vid flodbädden. Göta älv är muddrad, Pajso talar inte längre till några diktare, Glöm-Ström har torkat ut och inte ens tårarna kan fylla dess fåra. Ingen bryr sig nämnvärt om floden Kwai utan blottom brons vara eller icke vara.

Vi ska äta. Men vem ska laga det som har gått sönder? Vem ska se hela Viskan, alla mina källor, biflöden, höljor och fall, hela vattnets flödande rörelser genom evigheten, allt det som ni kallar avrinningsområde men som jag kallar hem? Vem ska laga? Tärningen ligger här och väntar. Det finns ingen väg tillbaka över floden, men tusen möjliga framåt.

~

[1] Psaltaren 36:10