Fjädrarna står ut i nacken som om hon simmade i stark motvind. Ja, storskrakehonan kan klart kallas fågelfrun med fräsiga frisyren. Vi står på bron över Viskan söder om Borås och spanar uppströms mot den utbuktning i flodens lopp som heter Djupasjön. Skrakhonan håller sig i vasskanten, dyker gång på gång, sugen på mer fisk förstås.

Habitat kallar vi det, den plats där en varelse fungerar bäst – platsen den söker, och där den vill vara. Det danska ordet för ett rum i ett hus är værelse. Jag gillar att para ihop det med svenskans varelse. Varelse – værelse, två ord av samma språkliga stam. Den som är, där den är.

Tänk meandrande trögflytande senvintervatten. Tänk militärbyggd mekanoliknande bro på skjutfältet Bråt. Tänk under ytan där skraken söker sin mat. Nej, tänk än djupare. 

”Inom dessa utvidgningar av Viskan har tidigare undersökningar visat på höga halter av tungmetaller, olja, näringsämnen och för textilindustrin branschspecifika organiska miljögifter (dioxiner, DDT, dieldrin) i bottensedimenten.” (Kompletterande huvudstudie av förorenade sediment i Viskan, 2011)

Lagrade i Viskans sediment för den som kan läsa gifternas språk. Där ligger de ännu kvar, minnen av hopp om ett annat liv. Men framsteget, vunnet ur slit i fabriker, gömde baksmällan i sig. Nere i bottnarnas mörka arkiv vilar minnet av flydd industri. Nya kapitel nedtecknas än. I andra floder, som vi slipper se. 

Det är så lätt hänt. Att det första man tänker på när man hör ordet ”stad” är det där lockande urbana livet. Paris om våren. Berlin med klubbar, med historiska platser som förskräcker och varnar, Stockholm med strömmen och allt sitt vatten. Kulturutbud, butiker, spännande mat från världens hörn. Lätt hänt att tänka på detta – men sällan eller aldrig på de enorma ytorna, skuggplatserna, som måste ödeläggas för att upprätta våra mänskliga urbana habitat. Allt som har behövts av oljehamnar, vatten, avlopp, avfall, försörjningskedjor för livsmedel.

Det är monumentala maskinerier, där inte bara maskiner är maskiner. Även djuren är våra maskiner, matenheterproducerade i en industriell process. Kring det urbana finns platserna man inte riktigt vill kännas vid. Marginalerna där människor, som inte kunde eller orkade vara produktionsenheter, kan fastna, slaktsvinen i sina påtvingade habitat, de giftfyllda flodbottnarna – förr skapade ”här”, skapas ännu i ett ”där”. Och detta är ett “där” vi gärna slipper känna, bara byxorna blir billiga och blå och bra. 

”Den första sedimentationsbassängen i Viskan nerströms Borås är Djupasjön. Stora volymer förorenade sediment har samlats i den norra delen av sjön. Sedimentationshastigheten är stor och de föroreningar som härstammar från äldre utsläpp som kan kopplas till textilindustrin återfinns idag på större djup i sedimenten, överlagrade av ca 0,5 m sediment från senare tid. Mäktigheten av de förorenade sedimenten är stor, upp till ca 4 m.”

Storskraken tog sitt værelse, sitt eget rum, i en vattenkant ovanpå, en i allt, av människor skapad baksida, en plats i den skugga som är en förutsättning för våra vanliga liv, som vi känner dem.

Floden är i mig och jag är i den.
Den är en del av mig och jag en del av den.
Varje dag karvar jag en liten bit av världens kropp.
Så liten bit men ändå för stor.
Det är som jag skar mig själv. Och tyckte om när det gör ont.

Kennet Öhlund